Nikon Z50 II - En rolig kamera som tål att bli tagen på allvar
Fem år sedan lanserade Nikon Z 50 har fått en efterträdare.
Z 50 var tillverkarens första spegellösa APS-C-digitalkamera. Den var tänkt för både nybörjare och mer avancerade fotoentusiaster, som ressällskap och för vardagsfotografering.
Nu har fokuseringssystemet och videofunktionerna förbättrats. Den är avsedd främst för dem som brinner för videofilmning och där en smartphone inte längre duger. Även om man uteslutande fotar stillbilder finns det anledning att satsa på den nya versionen.
Nikon Z50 II testades med zoomobjektiv på 16–50 mm och 50–250 mm. Objektiven kan man skaffa till specialpris tillsammans med kameran som ett kit.
Kamerahusets mått är 127 x 97 x 67 mm. Jämfört med den tidigare versionen är den några millimeter högre och fem tjockare.
Kameran i magnesiumlegering och fiberförstärkt plast väger ca 550 gram med batteri och minneskort.
Kameran har ett SD-minneskortsfack och samma 21,5-megapixel CMOS-sensor som Z 50, med en upplösning på 5568 x 3712 pixlar. Tack vare den nya Expeed 7-processorn, som används i professionella kameror som Z8 och Z9, kan sensorn nu ta fler och bättre bilder, samtidigt som fokuseringssystemet har förbättrats både vad gäller kapacitet och mångsidighet. Kameran accepterar såväl SD-, SDHC- som SDXC-kort och bland dem även UHS-II-kort.
Autofokussystemet är av hybridtyp, vilket innebär att det har både fas- och kontrastdetektering. Bildsensorns 231 autofokuspunkter täcker cirka 90 % av bildytan både horisontellt och vertikalt. Nytt är fokusläget AF-A, som kan följa motiv som rör sig oberäkneligt. Det har funnits i Nikons kameror i flera år, men nu har funktionen blivit ännu bättre.
ISO-intervallet är 100–51200 och kan utökas till 204 800 ISO. För videofilmning är intervallet ISO 100–25600. Tack vare en effektivare processor har bruset reducerats vid höga ISO-värden.
Brusreduceringen är nu mer effektiv. Trots högre ISO-värden presterar kameran bättre än tidigare när det gäller rensning av bildbrus.
Automatisk exponering, handhållet, bildstabiliseringen aktiverad.
Nikkor Z DX 50-250mm f/4.5-6.3 VR 1/400 s. f/6,3 ISO 36000
Förutom raw-filer och JPEG finns ett nytt lagringsformat som lånats från smartphone-världen, nämligen HEIF (High Efficiency Image File Format). Det komprimerar till en något mindre filstorlek än JPEG, men har fyra gånger så stort färgomfång. En JPEG-komprimerad bild har 256 färgnivåer, medan en 10-bitars HEIF-bild har 1024.
Kameran kan identifiera nio olika typer av objekt, såsom olika fordon och djur, samt människor. En annan ny funktion är 3D Tracking AF, som använder djupinlärning för spårning av rörliga objekt, oavsett om de hör till de identifierade objekten eller inte.
Autofokusen utlovas fungera till -9 EV-exponering (med f/1,2-objektiv), medan Z50 klarade -5.
Seriebildtagningen levererar maximalt 11 RAW-bilder per sekund vid användning av mekanisk slutare. Om 1,5x beskärning är tillåten och JPEG-komprimerade bilder är tillräckliga för lagring, ökar seriebildtagningshastigheten till 30 exponeringar per sekund. Kameran använder då en elektronisk slutare, dvs. tyst fotograferingsläge.
Z50 II sparar nu även JPEG-bilder i buffertformat, dvs. maximalt en sekund innan avtryckarknappen trycks helt i botten.
Kameran kan fånga video i 5,6K-upplösning med samplad 4K-kvalitet (10 bitar, 30p) över hela sensorbredden, som mest i hela 125 minuter åt gången, samt 4x slow motion i Full HD-kvalitet.
Vid 60p får man en 1,5x beskärning av bildytan när inspelningen sker i 4K-upplösning.
Det går också att skapa tidsbestämda 4K-bildsekvenser med kameran.
I likhet med professionella kameror kan N-Log-profilen väljas för videofilmning. Den ger större flexibilitet än normalt inför redigeringen. Färgtonerna ökar och det dynamiska omfånget blir mer omfattande, vilket innebär att högdagrar inte blir utfrätta och skuggorna blir inte helt svarta. Även om den här profilen inte ingår i nybörjarens verktygslåda är det bra att veta att i takt med att färdigheterna ökar har kameran potential att expandera.
Kameran har ingen optisk bildstabilisering, men den har en elektronisk. Det ger stabilitet vid videoinspelning, men på bekostnad av en smalare bildvinkel.
Kameran har 31 art-filter, vars intensitet går att justera mellan 0-100% och som fungerar både vid fotografering och videofilmning.
Den elektroniska sökaren med 2 360 000 punkter är dubbelt så ljusstark jämfört med tidigare, vilket gör den smidigare att arbeta med i exempelvis direkt solljus.
LCD-skärmen på 3,2 tum med 1 040 000 punkter har pekskärmsfunktion som på en smartphone.
Föregående modellens display, som bara går att luta uppåt och nedåt, är nu ersatt av en display med tvåvägs vridbara gångjärn. Den svänger nu även åt sidorna och går då att rikta framåt, vilket möjliggör fler alternativ för videofilmning och för selfies. Vid stående fotografering vänder bakskärmen och sökarens bild så att textraderna presenteras rättvända.
Kontrollerna sitter på välbekanta platser om du har använt andra Nikon-kameramodeller. Pekskärmen gör det snabbare att surfa bland bildmaterialet.
Batteriet i den nya kameran är av typen EN-EL25a, och den japanska standardiseringsorganisationen CIPA har fastställt en batteritid för 250 exponeringar (bakre display) och 230 exponeringar (sökare). I batterisparläge är det maximala antalet exponeringar 270. I realiteten kan man räkna med ett mycket högre antal exponeringar – annars skulle batteriet ta slut på mindre än en halv minut vid seriebildstagning!
Det märkliga mätresultatet beror delvis på att testningen enligt CIPA-standarden utförs med kamerans inbyggda blixt på full effekt varannan exponering.
Kameran har en integrerad popup-blixt. Riktvärdet är 7, vilket anger det maximala fotograferingsavståndet i meter när ljuskänsligheten är inställd på ISO 100.
Via blixtenheten kan man också ansluta Nikons CLS-blixtstyrningssystemets i-TTL handhållna blixtar.
Kameran stöder trådlös styrning via en smartphone. Med WiFi, Bluetooth och SnapBridge 2.11.3-programvaran kan man överföra bilder och videor, spara platsdata och navigera bland färdiga bilder från en smart enhet samt lägga till information till dem och fjärrstyra kamerans inställningar. Maxstorleken på en bild som kan sparas är antingen 2 eller 8 MP, och den är alltid en JPEG-bild. Du kan också spara videor via WiFi, med en maximal filstorlek på 4 GB. Bildfilerna skickas endast som kopior till den smarta enheten, medan originalfilerna ligger kvar på minneskortet.
Bland anslutningarna finns USB-C 3.2, mikro-HDMI och mikrofonuttag, och nu även hörlursuttag. En separat batteriladdare ingick i den tidigare modellen, men nu får man nöja sig med en USB-laddningskabel, och då fungerar kamerahuset som laddstation och man måste skaffa en separat strömkälla, såvida man inte redan har en sådan från förut.
Sedan 1959 har cirka 360 olika Nikkor-objektiv med F-bajonett tillverkats, som är kompatibla med Nikon Z-kameror. Nästan alla kan man använda med en för kameran avsedd FTZ-adapter som säljs separat.
Observationer
Kameran har behållit så många funktioner som möjligt från sin föregångare. Handgreppet är nu större och nya knappar har lagts till på baksidan. Placeringen av en del av knapparna är ändrade, men inte radikalt. På ovansidan finns nu en Picture Control-knapp som gör att man kan ändra uttrycket på foton och videor.
Med ett knapptryck och med att vrida på inställningsratten kan man bläddra mellan olika effekter som samtidigt visas i sökaren och på bakre displayen. Menyn kan man ändra på så att onödiga alternativ inte syns. Effekterna påverkar endast JPEG-bilder och videofilmer. RAW-bilder ändras inte förutom när det gäller preview-bilder och då endast med Nikons egna app NX Studio.
Nya effekter och art-filter kan kostnadsfritt laddas ner från Nikon Image Cloud, direkt via Wi-Fi, utan att signalen behöver gå via en smart enhet. Samma molntjänst kan också användas för att lagra bilder och för uppdatering av enhetens firmware.
För innehållsproducenter har Product Review-läget inkluderats i fokusinställningarna för videofilmning. I det läget kan vloggare automatiskt flytta skärpan från sitt ansikte till produkten som ska exponeras, när den kommer i förgrunden. Nu behöver man inte längre gömma sig när produkten ska lyftas i fokus.
Här hade kameran ögonfokus aktiverat och likaså Product Review-funktionen. Skärpan hoppar till glasögonen i kamerans förgrund, trots att ögonen hela tiden är synliga.
Nikkor Z DX 50-250mm f/4.5-6.3 VR
Videoinspelningen kan startas med fördröjning tack vare självutlösaren. Livestreaming är nu möjligt med att ansluta kameran till en smart enhet med en kabel och starta livestreaming på exempelvis YouTube.
Kameran stöder inte stående videor.
En fördel med 6,2K-inspelning, som används i Z50 II, är elektronisk zoomning i Full HD-upplösning. Enligt Nikon, blir därför det här objektivet med fast brännvidd ett 2x zoomobjektiv och det finns totalt 11 zoomhastigheter att välja mellan. Objektivets inställningsring kan programmeras till en zoomring vid behov. Om objektivet inte har en sådan ring kan man zooma med funktionsknapparna som sitter på kamerans framsida, mellan objektivet och greppet.
Tillverkaren anger inte buffertminnets storlek, men i mitt test kunde jag ta nästan 200 14-bitars förlustfritt komprimerade RAW-bilder, med en hastighet på 11 exponeringar per sekund. Det slår med råge föregångarens knappt 40 exponeringar.
I snabbmenyn kan man välja seriebildlägen C15 och C30. Buffertminnets storlek ökar då till 300 exponeringar, men med vissa begränsningar. Raw-filer kan man inte spara, utan bara JPEG-bilder. Blixt kan inte användas, inte heller gaffling.
I slutfasen blev det spännande att se hur mycket mer jag kunde fota, eftersom kameraskärmen och sökaren endast visar en trestegs batterisymbol, inte i procent.
Fokuseringssystemet fungerade betydligt smidigare än i föregångaren. Z 50-modellens sega och osäkra fokusering i svagt ljus har nu rättats till, även i seriebildtagning. Telezoomen som användes i testet hade en relativt blygsam ljusstyrka, men det var inget som begränsade fokuseringen.
Nikons APS-C-systemets svagaste länk är dess fem objektiv, särskilt det begränsade utbudet och blygsamma ljusstyrkor. Merparten av Nikons egna DX-zoomobjektiv har bästa ljusstyrkan på f/3,5, och i DX-objektivet 50–250 mm är den f/4,5. Seriens objektiv med fast brännvidd 24 mm, har ändå f/1,7, men det väcker inte något större sug.
Om man är ute efter en objektiv med hög ljusstyrka finns det objektiv från andra tillverkare att välja bland. Åtminstone Sigma, Meike, 7artisans, Pergear, Laowa, TTArtisan, Viltrox och Voigtländer tillverkar objektiv som är avsedda för Z50II-kameran. Men trots det stora utbudet finns inte ett enda objektiv med en brännvidd över 75 mm. Några objektiv har visserligen en största bländare på f/0,95, men de måste man ställa in manuellt. Vid testtillfället fanns det 33 objektiv med autofokus från olika tillverkare, och utbudet växer nästan varje vecka. Hittills är det enda som saknas en riktigt ljusstark universalzoom vars storlek och vikt skulle stå i lagom proportion till kamerahuset.
Naturligtvis kan man välja bland Nikons urval av FX-objektiv, dvs. Z-objektiv i motsvarande filmformat. Det finns 40 olika objektiv med brännvidder från 14 till 800 mm. Serien erbjuder fullt kompatibla autofokusfunktioner med möjlighet till uppgradering om man senare planerar att byta till en kamera i FX-format.
Nikon Z50II har inte på något sätt banbrytande. Med undantag för Picture Control-menyn, har inga andra funktioner presenterats som inte redan finns i vissa Z-seriens kameror. Den här kameran är faktiskt en praktisk kombo av beprövade funktioner och därför har man sluppit div. barnsjukdomar. Mångsidigheten framgår också från den nedladdningsbara manualen på hela 896 sidor.
Objektiven
Nikkor Z DX 16-50 mm f/3,5-6,3 VR motsvarar en fullformatets brännvidd på 24–75 mm. Kortaste fokuseringsavståndet ligger på 20 cm. Objektivet har inbyggd bildstabilisering med en effekt på 4,5 EV. Objektivet har två inställningsringar. Den ena är för zoomning, medan den andra styr elektroniska funktioner som manuell fokusering, bländarinställning och exponeringsjustering. I indraget läge är det platt som en pannkaka, bara lite drygt 3 cm. Objektivet väger 135 g, vilket är goda nyheter för gimbalfotografer, samtidigt som tyngdpunkten inte påverkas vid fokusering.
16-50 mm-objektivets kortaste brännvidd motsvarar 24 mm-i filmformat, dvs. 83 graders bildvinkel. Det är i stort sett samma vy som de flesta mobilkameror återger.
1/25 s. f/3,5 ISO 400
I transportläge kan man inte ta bilder. När man slår på kameran visas ett meddelande på displayen som påminner om att man först måste ”öppna” objektivet via zoomringen. Först från 16 mm brännvidd och givetvis framåt, kan man ta bilder.
Ljusstyrkan minskar kontinuerligt när brännvidden ökar. Vid 24 mm är den f/4,2 och vid 35 mm är den f/5,3. Med 50 mm brännvidd är ljusstyrkan f/6,3. När ljusstyrkan minskar följer mindre bländaröppningar i samma takt. Vid 16 mm är den f/22 och vid brännvidd 50 mm är den minsta öppningen f/40.
Objektivet har inget manuellt fokusreglage, men autofokusen kan förbigås med fokuseringsringen även under pågående fotografering. Det finns heller inget bildstabiliseringsreglage, istället väljs funktionen från kamerans meny. Bajonettfattningen och filtergängan är tillverkade av polykarbonat, som trots plasten har en hållfasthet som liknar aluminium. Objektivet levereras utan motljusskydd och utan fodral. Den hopfällbara konstruktionen gör att det inte ens finns någon plats att fästa ett motljusskydd.
Fokusmotorn och bildstabiliseringen fungerar så tyst att de inte stör vid videoinspelning.
Objektivets fysiska längd är som störst med den kortaste brännvidden. Vid zoomning rör sig objektivkroppen härifrån inåt och sedan utåt igen. För en sån här konstruktion skulle det vara knepigt att konstruera ett fast motljusskydd.
Objektivets bästa upplösning hittades med 16 mm brännvidd och bländare f/4. Resultatet var lovande, eftersom skärpan var bättre än vad kamerans sensor kunde återge. När brännvidden ökades minskade prestandavärdena jämt. Överraskande var att kraftigare nedbländning minskade skärpan och kontrasten, utan att hörnskärpan ökade. En annan överraskning var bländarskalan, som vid testet kändes nästan oändlig. Exempelvis, upplösningen med längsta brännvidden och minsta f/40-bländaren duger, på grund av diffraktion, inte längre för normal fotografering, men kan förstås användas i videoinspelningar med fade-out-effekt.
Geometriska fel och vinjettering var relativt lindriga, och kameran korrigerar dem automatiskt om man sparar bilderna direkt som JPEG-bilder. Objektivets profil fanns tillgänglig även i Adobe Lightroom och Camera Raw, så man kunde även korrigera råfiler.
Objektivets korrigeringsprofil fungerar även med 16 mm brännvidd så effektivt att ingen geometrijustering behövs i efterhand. Fogarna mellan kakelplattorna ser ut som om de dragits med linjal.
Automatisk exponering, handhållet, med bildstabilisering aktiverad.
1/25 s. f/3,5 ISO 720
Nikkor Z DX 16-50 mm f/3,5-6,3 VR är ett universalobjektiv och tack vare sin kompakta storlek är det lätt att ta med sig. Ljusstyrkan är inte särskilt imponerande, men den effektiva bildstabiliseringen förenklar fotografering i svagt ljus.
Trots sin kompakta storlek och plastkonstruktion presterar det riktigt bra, och priset är inte heller något problem om man köper det som ett kit tillsammans med Z50II-kamerahuset.
Nikkor Z DX 50-250 mm f/4,5-6,3 VR är tillverkarens längsta telezoom i DX-serien. Brännvidden motsvarar 75-375 mm i 35mm-format och kortast fokuseringsavstånd är 50 cm. Bildstabiliseringens effekt uppges vara 5 EV.
Objektivet väger 405 gram. I transportläge mäter det 11 cm. Det finns ingen låsknapp för zoomen, men i transportläge finns en friktionsspärr och objektivet växer med 4 cm innan man ens kan börja fotografera. Med den längsta brännvidden sträcker sig objektivet till 20 cm, dvs. nästan dubbelt så långt.
Objektivet är inte väderskyddat. Förutom zoom- och fokusringarna har objektivet inga spakar eller reglage. Det går att växla till manuell fokusering även i farten med att helt enkelt vrida på fokuseringsringen. I kamerans meny hittar man givetvis även alternativen manuell fokusering samt bildstabilisering. Fokuseringsringen borde egentligen kallas kontrollring, eftersom den även fungerar för att styra bländaren och exponeringens justeringar. Kameran saknade en funktionsknapp som kan programmeras för bildstabilisering.
Ljudnivåerna från bildstabiliseringen och fokusmotorn är så låga att de inte stör vid videofilmning.
Objektivets ljusstyrka minskar när brännvidden ökar. Med 50 mm är den f/4,5 och med 70 mm är den f/4,8. Med 100 mm brännvidd är den f/5 och med 135 mm är den f/5,3. Ljusstyrkan fortsätter minska konstant ännu från det och med brännvidd 250 mm är den f/6,3. Minsta tillgängliga öppningen går från kortaste brännvidd f/22 till längsta f/32.
Det här objektivet har också en konstruktion bestående av hård polykarbonat, från bajonettfattning till filtergäng. Motljusskyddet HB-90A följer inte med kameran, men går att köpa separat.
Båda kitobjektiven har en bajonettfattning som ser ut att vara gjord av plast. I själva verket är den gjord av polykarbonat, som är lika starkt som aluminium men lättare.
Objektivets maxupplösning och kontrast höll måttet med två stora bländare ända ut till slutet av zoomomfånget, men när man bländade ner började prestandan sjunka konsekvent. Upplösningen blev generellt bättre än vad sensorn kunde återge. Skärpan i hörnen förbättrades inte nämnvärt vid nedbländning, men det behövdes inte heller. Det här är ett stabilt presterande objektiv.
Att blända ner ett eller två steg förbättrar den redan utmärkta kontrasten, likaså korrigeringen av vinjettering, men det ökade inte upplösningen nämnvärt. Bästa skärpan fanns i mitten av bilden med brännvidd 68 mm, och hörnskärpan blev bättre upp till runt 100 mm, tills prestandan började gradvis minska närmare 250 mm.
Vid brännvidd 50 mm uppstod tunnformig distorsion, som försvann helt vid 70 mm och sedan övergick till kuddformig distorsion. Kameran har geometrisk felkorrigering aktiverad som standard, så de företeelserna slipper man se om man inte inaktiverar de automatiska inställningarna. Vignettering korrigeras också direkt i kameran. Eftersom objektivprofilen sparas i bildfilen kan korrigeringarna även hanteras senare i redigeringsläget. Automatisk korrigering är nästintill obligatoriskt vid videofilmning eftersom editeringen inte kan hantera objektivfel på samma sätt som exempelvis Lightroom eller Camera Raw kan göra.
Fotografering med full bländare ger en beundransvärd skärpa, men vinjettering kan fortfarande märkas efter korrigeringen, som ökat brus i hörnen av bilden – om så här högt ISO-värde är nödvändigt. 50-250 mm-objektivets ljusstyrka var med längsta brännvidden endast f/6,3. Kameran var i samma position som när vidvinkelversionen togs.
Automatisk exponering, handhållet, med bildstabiliseringen aktiverad.
1/400 s. f/6,3 ISO 22800
Nikkor Z DX 50-250 mm f/4,5-6,3 VR visade sig vara ett utmärkt objektiv när det gäller valuta för pengarna och tillsammans med Z50 II-kameran fungerar det utmärkt. Det är perfekt att resa med, tar lite plats och är rätt lätt.
Foto och text: Timo Ripatti
Timo Ripatti är utexaminerad fotograf från Lahti Institute of Design, i Finland. Under sin karriär har han arbetat som PR- och reklamfotograf och därefter under flera år som tidskriftsfotograf. Timo är för många känd som fotokursledare och som kamera- och objektivtestare.