Makrofoto är som en helt ny värld – guide för närbildsfotografering
Det här har nog hänt mer än en gång, när jag är på badstranden med rumpan i vädret och huvudet nere i det svajande strandgräset. Förbipasserande undrar säkert vad i hela friden, den där typen håller på med. Jag vet inte om någon ser mig, för att jag har stängt ut allt omgivande ståhej från mina tankar. Jag är helt fokuserad, enbart på det fascinerande livet som myllrar längst ner på grässtråna, närmast marken.
Det finns många specialiseringsområden inom fotografering. Vissa intresserar sig för landskap andra för porträtt. För mig har makrofotografering länge varit mitt största intresse, och i synnerhet fotografering av insekter, ryggradslösa djur och andra små kryp. Under drygt 20 år har jag ofta genom egna misstag, fått lära mig vilka utmaningar som fotografering av små rörliga kryp innebär. Lyckligtvis är utmaningarna överkomliga. Det är också tillfredsställande att testa, eftersom man tydligt kan se på de färdiga bilderna, hur ens egen skicklighet utvecklats.
Hoppspindlar är populära motiv för makrofotografering tack vare sitt charmiga utseende och framförallt sina stora framåt riktade ögon. Bildens stackmyrespindel (Myrmarachne formicaria) ser ut och beter sig som en myra. Speciellt hanarna, med sina ovanligt stora käkar, är kanske de mest exotiska hoppspindlarna i Finland. Motivets storlek ca 5 mm.
Just rörliga motiv tillför en extra dimension till alla utmaningar som makrofotografering innebär. Bland de mest påtagliga är det korta skärpedjupet som uppstår vid korta fokuseringsavstånd, samt det ökade behovet av ljus och utmaningen att överlag hantera belysningen.
Magin ligger i att makrofotografering avslöjar oändligt med detaljer i motiven som inte går att urskilja med blotta ögat. Oavsett om du fotograferar insekter, växter, svampar, mossor, lavar eller annat som finns i naturen, öppnar närbilderna en helt ny värld. Makrofotografering lär oss också tålamod och respekt för naturen. När man fotograferar levande organismer måste man alltid följa motivet på dess egna villkor. Man kan också hitta motiv som inte finns naturen – endast fantasin sätter gränser.
I den här artikeln går jag särskilt in på riktlinjerna för makrofotografering med en systemkamera.
Skärpedjup i makrofotografering och dess mekanism
Först går vi igenom vad som orsakar problem med skärpedjupet. Linsoptiken är rätt så enkel. När man drar linjer från linsens kanter mot motivet blir deras skärningsvinkel allt brantare ju närmare motivet ligger objektivets yttersta lins. Ju brantare vinkeln är, desto snabbare splittras ljusstrålarna strax framför och bakom brännpunkten. I praktiken innebär det att en förskjutning på bara någon millimeter (eller i makroskopisk skala, t.o.m. bråkdelar av en millimeter) från fokuspunkten, syns på sensorn som suddig.
Vanligt sätt att motverka ett knapphändigt skärpedjup är att minska bländaröppningen (t.ex. f/11 eller f/13). Genom att blända ner slipper man de kraftigaste ljusstrålarna från linsens ytterkanter, vilket gör att återstående ljusstrålar går i en flackare vinkel och skärpedjupet ökar.
Vid makrofotografering har fysiken sina nackdelar: om bländaröppningen minskas för (t.ex. f/22 eller f/32) uppstår diffraktion i bilden – ljusstrålarna från bländaröppningens kanter börjar böja sig och helhetsskärpan i bilden blir mjukare.
Det innebär att makrofotografen måste hitta en balans mellan två ytterligheter: antingen måste man nöja sig med ett extra kort skärpedjup eller leva med den oskärpa som kommer av fysikens lagar.
Tron att längre brännvidd skulle ge kortare skärpedjup är helt enkelt en optisk illusion när det gäller makrofotografering. Om förstoringsgraden, alltså hur stor del av bildytan motivet upptar, och den valda bländaren hålls lika, är skärpedjupet i själva motivet närmast identiskt, oavsett om man fotar med exempelvis ett 60 mm- eller 100 mm-makroobjektiv.
Inomhus kan man efterlikna naturliga förhållanden genom att fota insekten på en växtstjälk eller blomma. Man kan enkelt styra bakgrundsfärgen med kartonger i olika färger – själv fotar jag ofta mot väggen i min matsal, som ger bakgrunden en varm brun ton. På bilden en ljusstreckad nyckelpiga (Myzia oblongoguttata). Motivets storlek ca 7 mm.
Belysning och begränsningar med naturligt ljus inom makrofotografering
Jag började med makrofotografering med en digital pocketkamera, och bilderna blev då bäst när motivet var i direkt solljus. När jag skaffade en systemkamera insåg jag snabbt att belysningskontrollen är betydligt mer komplex. Det krävdes mycket frustration och praktiska försök för att kunna hitta rätt tillbehör och inställningar för att lyckas ta skarpa makrobilder.
När man fotar med ett längre objektiv kan naturligt ljus räcka för att fånga lite större insekter som ändå betraktas som makromotiv, exempelvis stora dagfjärilar eller sländor. Ju kortare objektiv man fotar med och ju mindre motiven är, desto mer ljus krävs.
Starkt solljus är inte lösningen, för det reflekteras för kraftigt från en metallglänsande skalbagge eller något annat blankt objekt, vilket lätt leder till utfrätta områden i bilderna, färgerna bleknar och helhetsintrycket blir obalanserat. I tät vegetation finns dessutom helt enkelt för lite naturligt ljus. Ju närmare motivet man kommer, desto sannolikare är det att fotografen eller själva objektivet skymmer det lilla ljuset som kommer igenom.
När man dessutom lägger till det ljusbehov som en liten bländare kräver blir det tydligt för en makrofotograf, att enbart förlita sig på naturligt ljus, innebär en ganska betydande balansgång. Det är inte omöjligt att kontrollera naturligt ljus, men det kräver exempelvis diffusorskärmar som dämpar de starkaste solstrålarna.
Fotografering av insekter och andra motiv i rörelse
När man fotar mycket små motiv kan även minsta lilla kameraskakning leda till suddiga bilder. Om man ska fota en insekt som sitter stilla på en växt i sin naturliga miljö kan vinden lätt fördärva försöket. Om insekten samtidigt rör på sig blir uppgiften omedelbart mångdubbelt svårare.
På makroavstånd fungerar förstoringsgraden som ett mikroskop även för alla rörelser. En halv millimeters gungning i vinden eller minsta lilla skakning med handen ger en relativt sett enorm rörelse i bildfältet, något som gör skakningar till en makrofotografs största fiende.
Man kan lätt frysa rörelsen genom att förkorta slutartiden, men då hamnar man återigen i problemet med ljuset: ju snabbare kameran tar bilden, desto mer ljus behövs.
Ett stativ skulle hjälpa att dämpa kameraskakningar, men när det gäller levande och snabba insekter är det nästan alltid ett uteslutet alternativ. Och det hjälper inte heller när grässtråna svajar i vinden.
Hur lösa de vanligaste utmaningarna inom makrofotografering?
När man sammanfattar ovan nämnda utmaningar kan det kännas alltför komplicerat att komma igång. Lyckligtvis är utmaningarna relativt lätta att lösa, och det kräver inte nödvändigtvis stora investeringar i utrustning och tillbehör.
Jag minns hur jag själv brottades med min nya systemkamera för flera år sedan. Bilderna ville inte bli skarpa hur jag än gjorde. Sen hittade jag i kamerans inställningar ett val som gjorde att jag i Av-läget (bländarprioritet) kunde låsa slutartiden på 1/200 sekund. Jag fotade en bandad humlebagge som gick på ett grässtrå och jag bara häpnade över hur en enda liten inställning kunde förändra mitt fotande så radikalt.
Men först ska vi gå igenom den utrustning som gör det lätt att öva på makrofotografering och sen dyker vi djupare in i hur man steg för steg tacklar de vanligaste utmaningarna.
Första makrobilden jag tog med en systemkamera som jag verkligen var nöjd med. Att göra en fokusstapling av en rörlig skalbagge hade varit omöjligt, och skärpedjupet är inte i närheten av det man kan uppnå med fokusstapling. Men när skärpan sitter exakt på ögonen upplevs bilden ändå som skarp. Fotat med Canon EOS 500D-kamerahus, Canon EF-S 60 mm f/2.8 Macro USM-objektiv och extern Nissin-blixt. Motivets storlek ca 11 mm.
Vilket makroobjektiv eller vilken utrustning ska man välja?
Tröskeln till makrofotografering förknippas ofta som hög med tanke på kostsamma kamerahus och specialobjektiv.
När det gäller val av kamerahus ska man helst välja en kamera med APS-C-sensor framför en fullformatskamera (Full Frame). Tack vare APS-C-sensorns beskärningsfaktor (1,6× hos Canon) fyller motivet automatiskt en större del av bildytan än med en fullformatssensor. Det ger en ”gratis” extra förstoring och bättre räckvidd när man fotar små motiv.
Objektivet (samt det aktuella ljuset) spelar en betydligt större roll för slutresultatet än kamerahuset. Högkvalitativ makrooptik levererar uppseendeväckande resultat även med äldre och billigare kamerahus.
Vilket objektiv borde man då välja? Ett riktigt makroobjektiv med minst 1:1 förstoringsgrad och brännvidd 60–150 mm ger bäst fotograferingskomfort och optisk kvalitet. Vilken brännvidd man ska välja beror på vad man ska fota. Ett kortare objektiv passar för motiv som det är lätt att komma nära. Ljusregleringen med en extern blixt blir också lättare. Fotar man däremot dagfjärilar eller sländor, som det är bäst att hålla ett större avstånd till, kan ett längre objektiv vara ett smartare val.
Om man saknar ett riktigt makroobjektiv finns det ett utmärkt och prisvärt sätt att ta sig in i makrofotografins värld, nämligen att använda mellanringar (extension tubes). Mellanringar som monteras mellan objektivet och kamerahuset flyttar optiken längre bort från sensorn, vilket avsevärt minskar kortaste fokuseringsavståndet med ett normalobjektiv och får motivet att se större ut på sensorn. Man kan även kombinera mellanringar i olika tjocklekar.
Ett annat lättillgängligt alternativ är en närbildslins (även kallad försättslins) som monteras på objektivets filtergänga. Raynox DCR-konverteringslinser hör utan tvekan till de mest kända och håller dessutom hög kvalitet. Med specifika adaptrar går det även att vända vanliga vidvinkelobjektiv bak och fram, vilket ger en kraftig förstoring av motivet men det rekommenderar jag inte för nybörjare.
Själv började jag fota med Canons eget 60 mm 1:1-makroobjektiv. Tillsammans med objektivet använde jag både mellanringar och en Raynox-konverteringslins, ibland båda samtidigt. För några år sedan skaffade jag ett Laowa 100 mm 2:1-makroobjektiv, vars fördel är en större inbyggd förstoring. I praktiken gjorde det att jag inte längre behövde använda några tillbehör alls.
Det går att testa närbildsfotografering även med billigare pocketkameror och moderna smartphones.
På en vit bakgrund framhävs insekternas detaljer på ett helt nytt sätt. Bäst fungerar ett blankt papper eller en träskiva målad med högblank färg. När man fotar ska man tänka på att den ljusa bakgrunden kan lura kamerans exponeringsautomatik, vilket lätt leder till en för mörk bild, om man inte korrigerar blixteffekten eller exponeringen. Bilden är tagen i Estland och visar en Danacea pallipes, som tillhör artfamiljen borstbaggar. Motivets storlek ca 4 mm.
Kontroll av ljuset och diffusor för blixt
Om man vill ta högkvalitativa bilder av motiv som är bara någon millimeter, måste man använda artificiellt ljus. En extern blixt ger snabbt valuta för pengarna i form av lyckade bilder. Dessutom har blixten en ovärderlig fördel: ett ultrasnabbt blixtljus fryser rörelsen, vilket innebär att en liten vindpust eller handskakning inte längre fördärvar bilden.
Det är inte riktigt så enkelt att man bara fäster blixten på kameran och börjar fota. Direkt blixtljus skiljer sig inte så mycket från starkt solljus, utan kastar en ful reflex från glänsande insekter, fräter detaljer och skapar onaturligt skarpa skuggor i bakgrunden.
Effekten är ett välkänt fenomen inomhus när man fotograferar människor med standardobjektiv och direkt blixt: ljuset blir hårt, ger glansiga ansikten, röda ögon och ger skarpa skuggor i bakgrunden. Under exempelvis familjefester är den enklaste lösningen att reflektera ljuset via taket, så att ljuset sprids över ett större område och blir då mjukare.
Blixtljus är lämpligt för makrofotografering, först när man börjar mjuka upp det. Att reflektera ljuset via taket fungerar naturligtvis inte i skogen, utan uppmjukningen sker med en separat blixtdiffusor. Dess uppgift är att göra ljuskällans yta så stor som möjligt i förhållande till motivet.
Man kan köpa en diffusor färdig, men man kan lika gärna bygga en själv. I sin enklaste form fungerar ett vitt pappersark som diffusor mellan blixten och motivet. Själv har jag i flera år fotat med en diffusor som jag byggt av en bränsletratt, som sprider ljuset mjukt runt objektivets främre lins.
När man fotar med blixt ska man också tänka på belysningen i bakgrunden. När blixtljuset riktas mot motivet något snett uppifrån blir bakgrunden i bilden ofta helt svart – såvida inte omgivningen är exceptionellt ljus eller bakgrunden ligger mycket nära motivet. Det beror på att blixtens snabbt avklingande ljus inte räcker för att lysa upp den avlägsna bakgrunden, vilket gör att motivet skiljer sig från bakgrunden extra tydligt och studiomässigt. Vill man ha med bakgrunden kan man lysa upp den med en separat blixt. Alternativt kan man öka kamerans ISO-värde och förlänga exponeringstiden för att framhäva bakgrunden lite lättare.
En självbyggd diffusor, ihopsatt av en bränsletratt, silvertejp och ett gummiband, vinner knappast någon skönhetstävling, men den fyller sin funktion med bravur. Konstruktionen riktar blixtljuset jämnt i en vid båge runt objektivets främre linselement och skapar ett mjukt ljus utan skarpa skuggor. Mellan kamerahuset och objektivet syns här en mellanring.
Hantera skärpedjup och fokusering
Tillräckligt med ljus är avgörande för att uppnå bättre skärpedjup, eftersom det gör det möjligt att använda en mindre bländaröppning (dvs. högre f-tal). Vid enstaka exponeringar kommer man ändå ganska snart att nå gränsen för hur mycket det går att blända ner. Därför är det viktigt att rikta det skarpaste området exakt på motivet, då ögat förlåter en del av oskärpan. Fotar man djur och insekter ska man alltid ankra främre kanten av skärpan på ögat. Ett skarpt öga skapar ett intryck av att hela bilden är lyckad. Annars gäller det att hitta rätt balans vid valet av bländare och genom att testa vilket f-tal som ännu ger ett tillfredsställande resultat utan för mycket diffraktion och vilket ISO-värde som håller brusnivån på en rimlig nivå.
Vid handhållen fotografering lönar det sig oftast att stänga av autofokus. Det enklaste sättet att fokusera är att ställa in objektivet på önskad förstoringsgrad och finjustera fokus genom att flytta kameran en aning framåt eller bakåt. I svagt ljus kan det bli lättare att ställa in skärpan om man fäster en liten LED-lampa på kameran.
Högupplösta sensorer i dagens kameror ger också större frihet för beskärning. Därför kan det ibland löna sig att fotografera motivet på lite längre avstånd, alltså med en vidare bildvinkel: ju mindre motivet avbildas i bildrutan, desto bättre blir skärpedjupet. När bilden sedan beskärs i efterhand kan den upplevas som skarpare. Samtidigt minskar behovet av ljus.
Redigering efteråt spelar en viktig roll för slutresultatet, eftersom detaljer som försvagats av diffraktion kan och bör skärpas upp samtidigt som bildernas vitbalans och slutliga beskärningen justeras i rätt inställning. I programvaran (t.ex. Adobe Lightroom, Topaz Photo AI, DxO PhotoLab) har användningen av AI också blivit vanligare. Det möjliggör både effektiv brusreducering vid fotografering med högre ISO-värden och förbättrad detaljskärpa. I diffusa områden uppskattar AI vad som finns i bilden, vilket exempelvis kan göra fina hårstrån betydligt skarpare än med traditionell skärpning.
Själv har jag hittat en bra balans med bländare f/13 och ISO 400. Ibland kan jag ändå justera värdena åt ena eller andra hållet, om jag vill framhäva exempelvis bakgrunden mer. Vid redigering använder jag Adobe Lightroom och Photoshop, varefter jag kör bilderna genom Topaz Photo AI – oftast bara för att skärpa bilderna, men ibland också för att rensa bort brus.
En mjuk och balanserad bakgrund (bokeh) skapas framför allt av avståndet mellan motivet och bakgrunden. Om bakgrundens växter eller landskap ligger för nära motivet blir bakgrunden och därmed hela bilden, lätt orolig. När man väljer motiv med gott om tomt utrymme bakom dem, smälter bakgrunden in på ett mjukt sätt, även om man väljer en mindre bländaröppning för att öka skärpedjupet på själva motivet.
Fokusstapling ger mer djup
Fokusstapling (focus stacking) är nästa steg när det gäller att kontrollera skärpedjupet, så det är bättre att behandla det under en egen underrubrik. Vid fokusstapling skärs motivet upp i skivor, så att säga. Det är lätt att föreställa sig en skivad tomat, där varje skiva fotas för sig. Efteråt sammanfogas bilderna så att de skarpa områdena bildar en sammanhängande tredimensionell helhet, det vill säga en rund tomat.
För fokusstapling finns skenor som fungerar automatiskt och som förflyttar kameran med mikroskopisk precision mellan varje taget foto. Exempelvis kan makrofotografering av extremt små motiv med mikroskopobjektiv kräva tiotals eller till och med hundratals enskilda bilder.
Vid vanlig landskapsfotografering behöver man inte ta till så här avancerade metoder, utan man kan enkelt öva sig på fokusstapling och helt utan dyra specialutrustningar. Stäng av autofokusen på kamerans objektiv, ta den första bilden och flytta kameran en aning framåt innan du tar nästa bild. Redan en serie på 3–5 bilder gör underverk för skärpedjupet, så länge motivet inte rör sig. En liten kameraskakning i sidled är vanligtvis inget problem, men det är bra att lämna lite spelrum kring motivet.
Till slut sammanfogas de tagna bildserierna i ett bildbehandlingsprogram. Det finns program som är särskilt avsedda för det ändamålet (såsom Helicon Focus eller Zerene Stacker), men bilderna går också utmärkt att sammanfoga i exempelvis Adobe Photoshop.
Många nyare kameror klarar av att hantera fokusstapling och sammanfogar bilderna direkt i kameran. Funktionen kräver ett objektiv med autofokus. Jag testade funktionen med min nyligen inköpta Canon EOS R7-kamera. Resultatet blev ganska lovande. Jag tror ändå att jag huvudsakligen kommer att fortsätta att sammanfoga bildserier i redigeringsprosessen, eftersom det gör att jag kan göra små justeringar för att uppnå ett bättre slutresultat. Om en levande insekt exempelvis har rört på sina antenner eller ben mitt i serien kan man ta bort utskjutande detaljer från bilderna, som befinner sig i ”fel” position, innan sammanfogningen, så att det inte uppstår störande spökbilder i den slutliga bilden.
Med fokusstapling är det möjligt att öka skärpedjupet utan att bilden blir suddig. Fotot på en dynvivel (Philopedon plagiatum) är tagen mot en vit bakgrund, med att flytta kameran en aning framåt efter varje exponering. Det krävs cirka 10–20 enskilda bilder för en sådan bild, som sedan under redigeringen sammanfogas till en bild. Motivets storlek ca 5 mm.
Mitt första test med Canon EOS R7-kamerans automatiska funktion för fokusstapling blev en positiv överraskning. Blomman återgavs med betydligt mer skärpedjup än med en enskild exponering. Endast lite spökkanter uppstod till följd av lätt skakning. Även de småfel som uppstod, berodde främst på att bildserien togs helt handhållet, utan stöd eller extra belysning. Bildparets obehandlade bilder är tagna i naturligt ljus med Canon EOS R7-kamerahus och Canon EF-S 60 mm f/2,8 Macro USM-objektiv.
Kontroll över rörelser och stöd för kameran
Kontroll över rörelser kan i sig kännas som den minst betydelsefulla aspekten, men den är starkt kopplad till allt annat. Ju bättre man får kameran och motivet att vara stilla, i förhållande till varandra, desto lättare blir det att lösa de övriga utmaningarna.
Fotar man på riktigt nära avstånd är det ofta irriterande jobbigt att använda ett stativ. När man fotar levande motiv har ögonblicket troligen redan passerat vid det laget då stativet äntligen fått rätt läge. Med ett längre objektiv – exempelvis när man fotar fjärilar på lite längre avstånd – kan ett stativ ändå vara en bra lösning.
Rörelse är relativt. Eftersom motivet vid makrofotografering oftast befinner sig bara någon centimeter från frontlinsen behöver man inte oroa sig för rörelser i bakgrunden, utan man ska istället fokusera på att minimera rörelsen mellan kameran och motivet. Enklast klarar man det genom att använda den lediga handen: fingrarna håller i den växtstjälk där insekten som ska fotas sitter. Samtidigt stöder man objektivet (eller blixtens diffusor) mot handryggen eller fingrarna.
Utomhus ska man förstås också se till att minska vindens inverkan, om inte på annat sätt, så genom att själv ställa sig med vinden i ryggen.
Man kan förstärka bildens konstnärliga uttryck genom att använda en spegel. Men det måste vara en så kallad ytreflekterande spegel, där den reflekterande ytan sitter överst. En vanlig spegel har ett glas ovanpå den reflekterande ytan, som i bilden orsakar störande spökbilder. På bilden mindre vattenmätare (Hydrometra gracilenta). Motivets storlek ca 10 mm.
Testa makrofotografering och utforska naturen nära dig
Makrofotografering kan till en början kännas som en teknisk sportgren och en balansgång med fysikens lagar, men när man förstår hur ljus, skärpedjup och rörelse går att kontrollera förvandlas osäkerheten snabbt till insikter. När grunderna – som att använda en diffusor, låsa fokuseringen och stödja kameran med den lediga handen – sitter i ryggmärgen, så blir själva fotande en avkopplande och upplevelserik aktivitet ute i naturen.
Det finaste med makrofotografering är att man inte behöver resa jorden runt för att kunna ta häftiga bilder. En helt annan värld, full av små och fascinerande kryp, tuffa geometriska former och sprakande färger, som du hittar du rakt utanför din dörr, på en tuva i närliggande skogsdunge eller dikesren.
Samma gäller även den här artikelns inledningsbild. Två parande säckbaggar (Clytra quadripunctata) låg dolda bland löven i en liten buske, som resulterade i en speciellt lyckad och naturlig komposition. Bladen runt omkring gav bilden ett snyggt tredimensionellt djup och det klara dagsljuset lyfte fram bakgrundsfärgen fint. Just den här typen av oväntade situationer gör närbildsfotografering extra tillfredsställande.
Det unika med natur- och insektsfotografering ligger just i att varje bild döljer sin egen berättelse. Fotot fångar förvisso bara en bråkdel av en sekund, men när man tittar på bilden återupplever man ögonblicket levande och också det som hände runt omkring – oavsett om det handlar om en fluga som putsar sig, en ekorre som kliar sig på hakan eller en fågelmamma som matar sina ungar.
Även om man inom makrofotografering ofta specialiserar sig på något visst motivområde, kan det vara lönt att tänka lite utanför ramarna. Närbilden på en mörtfisks fjäll avslöjade detaljer och färgnyanser som är omöjliga att urskilja med blotta ögat.
Bilderna i artikeln är tagna med Canon EOS 750D -kamerahus, Laowa 100 mm f/2,8 2x Ultra Macro APO-objektiv och Canon Speedlite 270EX II-blixt, om ej annat anges.
OM SKRIBENTEN
Tapio Kujala ”Hyönteismies” (Insektsmannen) är en erfaren insektsentusiast och makrofotograf. Han driver bloggen ”Selkärangatonta menoa” (Ryggradslöst på språng), som handlar om insekter, på tidningen Suomen Luonto:s hemsida (Finland natur) och svarar på läsarnas frågor. Han är även administratör för Facebook-gruppen ”Suomen ötökät – Bugs of Finland” samt publicerar sina bilder på Instagram under signaturen @hyonteismies.
Vid sidan av sitt intresse för insekter och fotografering jobbar han i butiken ”Luontokauppa” som drivs av Finlands naturskyddsförbund Suomen luonnonsuojeluliitto.
Ofta ställda frågor
Frame är en ny plattform för fotografer
Rajalas lojalitetsprogram är en inspirerande plattform för alla som brinner för visuellt arbete.
Som medlem får du exklusiva förmåner och erbjudanden, varierande och inspirerande innehåll samt tillgång till fotovärldens
snabba utveckling inom kamerateknik och skiftande fototrender.
För att bli medlem, logga först in på ditt kundkonto eller skapa ett nytt kundkonto.
Din medlemsförmån aktiveras 24 timmar efter att du har registrerat dig.
För nyregistrerade kunder kan en viss fördröjning förekomma innan Frame-medlemskapet träder i kraft. Tack för ditt tålamod.
Genom att gå med godkänner du medlemsvillkoren››