Niklas Meltio – En krigsfotografs verklighet
Niklas Meltio är en uppskattad fotojournalist. Han är framför allt känd som krigsfotograf med en fenomenal förmåga att komma nära och vinna förtroendet hos människorna han dokumenterar. Meltios kompromisslösa arbete i flera krisdrabbade områden, såsom i Syrien och Ukraina, har i över 15 år resulterat i hisnande och djupt gripande reportage som skildrar vad det innebär att vara människa i konfliktområden. I hans bilder syns inte bara krigets grymma verklighet, utan också civilbefolkningens öden och misär.
Varning: Bilderna i artikeln kan väcka obehag.
FSA-soldat skyddar sig mot attack från regeringsstyrkornas pansarvagn i Aleppo 2012.
Efter strider mellan kurdiska styrkor och ISIS stiger röken i staden Sinjar i Irak 2015.
Som fotograf är du självlärd. Var och när gick du från fotoentusiast till en fullfjädrad proffsfotograf? Vad fick dig att växa till en orubblig krigsfotograf i utsatta konfliktområden och en passionerad fotojournalist?
Jag gjorde mitt första fotojobb i början av 2000-talet. När jag nu ser tillbaka vet jag inte hur medvetet beslutet var att satsa på branschen, eller hur stor roll i mitt liv det skulle spela i framtiden. Jag kanske inte tänkte mig det som ett yrke just då, utan snarare hur jag skulle få ihop till följande månadshyra och lite mat på bordet. Men ”one thing lead to another…”. Tanken om fotojournalistik och konfliktrapportering var förstås det som ursprungligen drev mig till branschen. Jag hade inte studerat fotografi, hade inget nätverk eller forum inom branschen eller ens någon aning om vad fotografyrket skulle innebära. Jag hade bara en kamera och ville förstå vad krig är. Men vägen till stridszoner och reportagefotografering gick genom att lära mig pressfoto och journalistik. Att ta bilder är inte svårt. Det kan vem som helst lära sig. Om du förstår förhållandet mellan ISO, bländare och slutartid, så har du en bild. Det som tar tid är att förstå journalistiken och dess innehåll. Jag kommer ihåg att jag kanske, efter att ha rapporterat från kriget i Libyen, på riktigt identifierade mig som en fotojournalist.
Flyktingtransport med tåg från Ungern till Österrike. Ett barn är kvar på perrongen och föräldrarna på tåget skriker förtvivlat 2015.
Flyktingar i väntan på att ta sig över gränsen från Slovenien till Österrike 2015.
Du säger att din fotojournalistik till 90 procent handlar om allt annat än att fotografera. Kan du precisera vad den där 90 procenten inbegriper? Och hur påverkar alla andra faktorer den där 10 procenten, som ändå borde komprimera allt? Den slutliga bilden är ändå huvudsaken i ditt arbete, den som blir publicerad.
För mig är fotojournalistik i första hand journalism. Termen används kanske lite lättvindigt inom branschen. Jag vill gärna skilja fotojournalistik från tidnings- eller pressbilder i den meningen att bilden föregås av långt bakgrundsarbete, knytande av kontakter, logistik, fördjupning i det aktuella ämnet, socialt umgänge, skapande av sammanhang och framför allt uppbyggnad av visuellt narrativ. Ansvaret man bär är stort när man sammanfattar världshändelser i 35 mm-format. Man måste kunna motivera alla aspekter av en bild, från innehåll till estetik, och varför en viss bild följer den tidigare bilden osv.
Som du själv har konstaterat, är det du packar ihop i en bild baserat på en noggrant genomtänkt berättelse, och eftersom bilden i sig inte har någon större betydelse enligt dig, utan dess värde ligger i innehållet, vad den representerar och förmedlar, och framför allt i hur trovärdig fotografen är. Hur bygger du upp din bildberättelse? Eller kommer berättelsen ofta från en reporter eller uppdragsgivare som du har med dig?
Berättelsen i ett reportage växer fram och formar sig från det ögonblick man börjar planera reportaget, tills det publiceras. Ibland arbetar man ensam med projekt, ibland i team. Egentligen skiljer sig inte processerna nämnvärt från varandra. Jag har en tydlig uppfattning om narrativet och hur den utvecklas redan då jag tar bilderna, men narrativet lever hela tiden och det kräver djup insikt i ämnet, för att kunna följa händelseutvecklingen och ändra kurs spontant om det behövs. Det som avviker i processen då man samarbetar med en reporter, är att man måste hitta rytmen mellan bild och text, och framför måste man hitta nivåerna i parallellberättandet. Ofta kräver det här mycket arbete. Jag har varit lycklig att ha några sådana reportrar som arbetspar, med vilka vi under åren har finslipat ett arbetsflöde där ord knappt längre behövs när vi sätter igång. Samma gäller naturligtvis redigering och layout. Det kan antingen rasera eller lyfta ett projekt. Jag tar gärna själv del av processen från början till slut, för att helheten ska behålla sin trovärdighet vad gäller det visuella berättandet. Berättelsen kan förändras av så små saker som att bildordningen i layouten ändras eller att en bild blir fel beskuren. Det är inte rätt att lämna, exempelvis den som gör layouten, ensam med sådana beslut.
Ukrainska Höger sektorns soldat beskjuter separatiststyrkorna i Marinka 2017.
En grupp Afghaner övernattar på en övergiven bondgård I Bosniens bergsområden, när de är på väg att passera gränsen till Kroatien 2019.
Du gör dina reportage huvudsakligen på egen hand. Vilken betydelse har dina lokala kontakter (fixare) för att arbetet ska lyckas och för att du ens ska klara dig i krigets kaos? Har dina fixare i krisområden även hjälpt dig vid illegala gränsövergångar?
Lokala nätverk är a och o. Utan nätvärk får man inget tillträde och inga informationskällor. Även myndighetsärenden och att hitta rätt kontakter, ställen och uppgifter m.m. ligger ofta på fixarna. Men fixarens uppgift är inte att hitta på ämnen. Det hör till journalisten. Man måste kunna ämnet så bra att man vet vad man letar efter och var. Fixaren hjälper sedan till att få det hela att fungera och skaffar de kontakter man behöver för det. Ibland anlitar jag inga fixare alls, förutsatt att jag har eget lokalt nätverk.
Mammor med sina bebisar söker skydd i källaren på ett sjukhus i Kiev, under ryska attacker 2022.
Hur vinner du folks förtroende hos de stridande parterna så att du kan utföra dina fotoprojekt? Det kräver väl en del tid och närvaro bland folk, för att vinna deras förtroende och få bli en del av gänget?
Tiden är avgörande. Dels att man faktiskt stannar länge nog i sammanhang man skildrar – men också i vidare perspektiv. När man i flera år rapporterar från ett visst område blir ens erfarenhet, förståelse för kulturen och inte minst är integrationen i samhället ofta avgörande. När man har följt människors verklighet över en längre tid, skapar man ett förtroende och en relation som inte går att förfalska. Balansgången mellan personliga band och strävan efter objektiv journalistik är ytterst utmanande, men just den balansgången gör journalistiken intim och skapar det djup som jag anser, att fotojournalistik som genre, bör representera. Det är något annat än fallskärmsjournalistik, där man under en vecka göra en generell skildring av något ämne.
En ung syrianska letar efter sin brors handlingar i det ökända fängelsets arkiv i Sednaya 2025.
En rebellsoldat är tillbaka i sin hemstad Daraa i Syrien efter år av strider och besöker sin gamla skola som under kriget blev bombat 2025.
Journalistik är ju sällan helt objektiv. Hur kan du garantera att din krigsrapportering är opartisk och sann, i enlighet med journalistisk etik och integritet? Är det inte tidvis svårt att skilja mellan rätt och fel eller vara opartisk?
Även om journalistik sällan är helt objektiv av rent mänskliga skäl, bör man fortfarande sträva efter det. Krigsrapportering är särskilt utmanande när det gäller att vara transparent och undvika propaganda. För att kunna navigera i konflikter måste man vara specialist inom området. Man måste ha full koll på konflikten och ständigt uppdatera sig själv. Man måste alltid ligga steget före och förstå konflikten på alla dess nivåer, inklusive parternas intressen och politiska agendor. Även om jag identifierar mig som fotojournalist, upplever jag ofta att jag är konfliktanalytiker och bakgrundsforskare merparten av tiden, men det är så det ofta är.
Artificiell intelligens har förändrat krigföringen med nya förutsättningar och allt fler omänskliga drag, nu när maskiner ersätter människor i strid. Hur märks det i ditt arbete? Är inte en krigsfotograf en lätt måltavla för en drönare? Vilket bevisvärdet har krigsbilder? Är trovärdigheten redan satt på prov via AI:s inträde, inte minst i sociala medier?
Utan tvekan har det lett till en rad utmaningar. Just nu, i skrivande stund, svävar en israelisk drönare ovanför mitt huvud. Här i Libanon blev journalisten Amal Khalil igår dödad när hon rapporterade från södra delarna av landet. Allt tyder på att även här användes avancerad underrättelseteknik och positionsspårning. Det här är en utveckling som man helt enkelt måste anpassa sig till och lära sig hantera. Sociala medier står för merparten av dagens informationsspridning. För att kunna sålla bland vad som är trovärdigt och vad som inte är det, krävs mycket hög nivå av mediekompetens. Kanske det därför är ännu viktigare än tidigare att journalister, mediebolag och nyhetskällor är tydliga med sin identitet. Men det kräver mycket av konsumenten att sätta sig in i vilka källor man väljer att följa och förstå vem och vad som ligger bakom dem. Förmodligen är det en del av förklaringen till att vi, trots att det finns mer information tillgänglig än någonsin, ändå har förvånansvärt många olika uppfattningar om vad som är verkligheten. Vår världsbild formas av källorna vi väljer att följa, men tyvärr är många av dem trots att de verkar trovärdiga, propaganda som framställts med AI.
Är din nästa destination redan inplanerad, någonstans ute i världen, idag när det tyvärr finns så många krisdrabbade områden i krig? Blir det ett återbesök till Ukraina eller möjligen Iran?
Just nu närmar sig slutet på ett två veckor långt jobbprojekt i södra Libanon, så nästa flyg tar mig hem. Får se vad som händer sen.
Nioåriga Fatima försöker städa upp hemma, efter Israels bombningar i södra Libanon 2026.
Efter att du under 15 års tid vistats i en rad komplexa konfliktområden i flera olika länder, hur skulle du sammanfatta allt du sett och upplevt? Finns det fortfarande hopp i vår alltmer brutala värld, som är präglad av ständigt eskalerande konflikter och krig?
Överlag upplever jag att förut var informationsflödet mer begränsat. Konflikter har pågått hela tiden. Och det är klart att när det gäller exempelvis kriget i Ukraina, som geografiskt ligger nära oss, eller kriget i Iran som även på avstånd påverkar vår ekonomi, så är informationsflödet mer aktivt även här i väst. Själv följer jag faktiskt inte längre några tidningar eller mediehus. Istället följer jag utvalda journalister och fotografer vars kompetens och integritet jag har förtroende för.
NIKLAS MELTIO
NIKLAS FOTOUTRUSTNING
I huvudsak använder jag Leica Q2. Om jag behöver andra brännvidder än 28 mm, vilket är sällsynt, tar jag fram min Sony A7 Mark V. Till den Sigmas Contemporary-seriens objektiv, 35 mm och 45 mm. Sony är utmärkt även för videofilmning när jag gör dokumentärer.
Niklas Meltio, fotograferad med Böle Gamla Lokstall i bakgrunden, en miljö i Helsingfors som sticker ut som karg och fysiskt tuff.
Artikels första foto: Canon R7 + RF 45mm 1.2, 1/1000s. f/1.2, ISO100. Artikels sista foto: Canon R6 Mark III + EF 20-35mm 2.8L, 1/50s, f/5.6, ISO100.
